Affish för Daybreakers från Wikipedia

Daybreakers är en riktigt skön vampyrfilm av Michael och Peter Spiegler. Filmen handlar om den svåra blodsvälten som drabbar jorden år 2019 när vampyrerna tagit över jorden och människorna närmast utrotats. Vampyrsamhället skildras med överraskande noggrannhet och öga för detaljer. Det är helt enkelt övertygande och trovärdigt, inte utan komiska inslag.

Jag uppfattar tyvärr skådespeleriet som lite platt, framförallt av huvudrollsinnehavaren Ethan Hawke. Karismatiske Willem Dafoe är bättre men också han ovanligt blek. Sam Neill fungerar som skurk på något sätt.

Manuset är bra, genomtänkt och spännande, men tydligen inte tillräckligt skräckigt. Det har Bröderna Spiegler löst genom att låta fladdermöss flyga förbi och skrämma upp publiken… Och när det ändå saknas skräckkänsla har de bara höjt volymen på ljudeffekterna! Löjligt.

I sammanfattning en bra vampyrrulle med genomtänkt story, men hur kan vampyrerna se så välkammade ut när de inte kan spegla sig?

Affish för Avatar

Äntligen har jag fått se Avatar, naturligtvis i 3D. Snacka om årets visuella äventyr! Den hade säkert stått sig som en vanlig platt film, men i tre dimensioner är den överväldigande. Det var nära att jag började vifta bort flugorna i djungelscenerna…

Avatar kommer inte vinna några Oscars för bästa film, och James Cameron förhoppningsvis inte för bästa regi eller manus. I princip hela värdet av filmen ligger i bilden, även om det känns som om bildkvaliteten blir lite lidande av den extra dimensionen. Jag såg den dessutom i en salong med riktigt bra ljud, vilket utnyttjades väl. Vid vissa explosioner skakade stolen ordentligt!

Avatar utspelar sig i en främmande och magiskt vacker värld på planeten Pandora. Handlingen är alltså inte så överraskande eller innovativ, men det är ju som sagt inte därför man ser den här filmen. Det är lite synd för skådespelarna, som jag knappt minns. Jag tror att Sigourney Weaver är med… Och han som spelar Phoebes bror i Vänner är nån slags platschef. Men det är coolt att man kan känna igen skådespelarna i deras respektive avatarer.

Det finns en baksida med allt det fantastiska. Jag har inget emot att saker är annorlunda på andra planeter, men jag har svårt att acceptera när man struntar i fysikens lagar utan vidare anledning. När de flygande bergen förstört filmens trovärdighet tappar man fokus och börjar ifrågasätta allt: Varför skriker djuren genom munnen när de andas genom bröstkorgen?

Nåväl, en bra film som verkligen motiverar ett biobesök. Hemma på TVn skulle den säkert inte vara särskilt speciell.

Affish från SF.se

Idag såg jag den nya Sherlock Holmes-filmen med Robert Downey Jr. i titelrollen. Som stort Downey-fan hade jag stora förhoppningar, och tack vare allt dåligt jag hade hört om filmen så blev jag inte så besviken. Historien är inte någon av sir Arthur Conan Doyles orginal utan utspelar sig efter dem.

Filmen är brutal, som man kan vänta sig av regissören Guy Ritchie, men ändå med en lättsam touch levererad av Downey. Det är många slagsmål som inte gör mycket till eller från, man vet ändå vem som kommer vinna. Dessutom är det lite för ofta så att Sherlock Holmes hamnar i knipa, tror man, tills det visar sig att han tänkt på det redan och förberett sig på nåt sätt. Det hela blir lite för fantastiskt till slut.

Jude Law gör en riktigt bra Doktor Watson, även om han haltar rejält ena stunden, bara för att springa som en hare i nästa. En annan sak som störde mig i filmen är när Holmes och Watson vadar upp till midjan i Themsen, men så snart de kommit i land är kostymerna rena, torra och välpressade. Sånt är löjligt, och svårare att svälja än alla de tekniska uppfinningar skurkarna lyckats ta fram för att lura lagens långa arm.

Jag tycker att Sherlock Holmes är en sevärd film, men den är lite för ojämn för att vara en toppfilm.

Affish från SF.se

Jag har just sett svenska gangsterfilmen Snabba Cash av Daniél Espinosa.

För att vara en svensk film var den riktigt bra. Storyn var så bra att jag får lust att läsa boken, av Jens Lapidus. Skådespeleriet funkar bra, även om JW (spelad av Joel Kinnaman) skriker lite för mycket. Så mycket att jag misstänker att filmmakarna fått använda specialeffekter för att få till allt dreggel. Det blir väldigt mycket saliv när det börjar gå riktigt åt pipan för JW.

Precis som i invasionseposet Den Längsta Dagen pratar alla karaktärer (och de är många med invandrarbakgrund) sina hemspråk. Det är kvalitet! Det blir lite jobbigare att hänga med, för allt är inte översatt, men det ger en känsla av äkthet till filmen. Nåt som inte känns helt realistiskt är hur naiv JW är. När man inser att man blivit lurad så lär man sig väl? Eller är det bara jag som sett för många Heist-filmer för att någonsin lita på någon igen..?

Hur som helst, en riktigt sevärd svensk film, det är det inte ofta man stöter på en sådan.

Det var Cybercom som bjöd på förhandsvisningen, inklusive dricka och popcorn! Tack!