Poster för Limitless från Wikipedia

Limitless, regisserad avNeil Burger, handlar om den misslyckade författaren Eddie Morra (spelad av Bradley Cooper) som kommer över en drog som låter honom använda hela hjärnan hela tiden. Medan Eddie reder upp sitt liv med hjälp av sin nyvunna mentala kapacitet lyckas han naturligtvis snärja in sig ganska rejält med både gangsters och finanshajar.

Bradley Cooper gör en riktigt bra prestation i Limitless. Han är en övertygande författare på dekis men gör även en grym insats som yuppie. Abbie Cornish gör också en bra insats som Eddies on again, off again-flickvän medan Robert De Niro går lite på tomgång och han blir lite av en parodi av sig själv.

Historien är spännande och lagom överraskande. Det blir som vanligt med såna här filmer lite löjligt att Eddie gör bort sig med enkla misstag trots sin intelligens, men lite får man acceptera för att det ska bli en film överhuvudtaget.

Filmen slutar tvärt, som om det skulle kunna få plats en film i hoppet mellan scenerna på slutet. På samma sätt som the Bourne Ultimatum utspelas mellan några av de sista scenerna i the Bourne Supremacy skulle man kunna klämma in en uppföljare i Limitless. Det går helt enkelt lite för fort på slutet, och man får en god lust att läsa boken (The Dark Fields av Alan Glynn) bara för att få veta vad som egentligen hände. (Jag har dock inte läst boken, så jag vet inte om nyfikenheten skulle stillas.)

Jag gillar dock Limitless och skulle det komma en uppföljare skulle jag definitivt se den.

Affisch för The Town från Wikipedia

I The Town har Ben Affleck (regi och huvudroll) skapat en riktigt trevlig film om ett gäng bankrånare från världens bankrånartätaste område, Charlestown i Boston.

Historien är den vanliga boy robs banks, boy takes girl hostage, boy wants to be good, boy falls in love with girl, i det här fallet är girl duktiga Rebecca Hall. Som tur är hålls det romatiska dravlet på en lagom nivå och efter en lugn del i mitten drar det igång igen.

På många sätt kan The Town vara en bra tronföljare till Heat.

Affisch för The Next Three Days från Wikipedia.

I The Next Three Days spelar Russell Crowe John Brennan, den trogne äkta maken till morddömda Lara (Elizabeth Banks). När alla överklaganden gått om intet bestämmer sig John för att hjälpa Lara rymma.

Synd att de följande tre aktionfyllda dagarna bara är en liten del av filmen. Den första dryga halvan av filmen är långsam och trög, bara brutet av när John får stryk.

Regissören Paul Haggis har skapat en intressant film, man frågar sig hela hur man själv hade hanterat de olika problem John ställs inför. Det är kul, men filmen är för lång.

• Rikligt med Gräddglass
• En skvätt julmustkoncentrat
• En rejäl skvätt citronlikör

Kör alla ingredienser i en mixer. Smaka av och justera mängderna till perfektion. Njut!

Receptet är enkelt. Mixa bara följande:

• Rejält med vaniljglass (gräddglass, naturligtvis)
• En burk körsbär i rom
• En skvätt rom, för att sätta piff

Körsbärssmaken slår inte igenom utan bidrar bara med en härlig syra och fruktighet. Rommen ger ett mustigt djup och gräddglassen en mycket fin lenhet. Perfektion som påminner lite om citronshaken och dess syrlighet.

Den sura citronen kan misstänkas skära sig med glassen, men icke! Det blir en klockren union av smaker. Basen till shaken är som vanligt en god gräddglass. I det här fallet tillsatte vi bara rejäla duttar

• Citronlikör (runt 30% alkohol i den vi använde)
• Rose’s Lemon
• Citronsaft (som i saften från pressad citron, fast vi färskpressade inte)

Mixa tills det blir en härligt len konsistens. Klart!

Pinjenötter av babbagecabbage

Under den senaste veckan, drygt, har jag lidit av en åkomma som kallas Pine Mouth — Pinjemun. (Observera att jag inte fått någon läkares diagnos, och att alla åsikter och råd i detta inlägg ska ses som amatörmässiga. Tala alltid med din läkare om din hälsa.)

Pinjemun har symptomen att allt man äter har en besk eller metallisk smak. För mig har det främst handlat om en hemsk bitter eftersmak. Allt gott man äter smakar som det ska i en minut men följs av uppåt en timme av osmak. Problemen uppkom drygt ett dygn efter att jag ätit pinjenötter, och höll alltså i sig i drygt en vecka. Vad jag läst på nätet verkar symptomen uppkomma 1-3 dagar efter att man ätit pinjenötter och hålla i sig i 1-2 veckor, det ska dock vara helt ofarligt.

Vad beror då pinjemun på? Det verkar finnas lite olika förslag: Bekämpningsmedel, allergi, härskna pinjenötter, kinesiska pinjenötter. Livsmedelsverket verkar tro att pinjenötter av annan art, som blandas i för att dryga ut nötterna, är orsaken till problemen. Eftersom pinjemun inte forskats på så länge, det beskrevs första gången 2001, finns inte så många säkra svar.

Under veckan som gått har jag försökt förstå vad som går att äta utan att det smakar beskt och om det finns något sätt att minska eftersmaken. Saker som redan smakar beskt funkar ganska bra, som öl exempelvis. Whiskey har också förmågan att lindra eftersmaken. Tandborstning verkar också lindra beskan.

Jag provade också stark mat, och även om det är svårt att avgöra så tror jag att det smakade mindre starkt men mer beskt. Så här mot slutet av problemtiden tycker jag mig ha reagerat mest på söt mat. Lämna gärna en kommentar med vad som funkar för dig, och vad som funkar dåligt.

Kommisarie Späck

En svensk film i samma genre som Nakna Pistolen hör inte till vanligheterna. Det tycker jag är synd och därför har jag precis sett Kommisarie Späck på bio.

Det är kanske inte världens bästa film men regissören Fredde Granberg har lyckats dra ihop en ansenlig hop skådespelare. Kjell Bergqvist och Per Morberg är bara två av alla de som tramsar runt för billiga skratt. Dessutom är det fullt av cameos och folk som spelar sig själva.  Som vanligt i den har typen av löjligt enkla komedier är inte skådespelarnas engagemang på topp. Man går igenom rörelserna enligt manus och levererar skämten. Håller man bara tempot och fräschören kan det bli riktigt lyckat.

Kommisarie Späck håller inte riktigt måttet. De skämt som levereras håller ofta hög kvalitet, men det är lite för långt mellan dem och mot slutet blir det förutsägbart. Trist…